Dimish Blogg

Det är en riktig busunge jag har i magen. Den är väldigt livlig. Så fort jag sätter mig ner börjar det röra sig, speciellt om jag lutar mig frammåt.

Men den är så lurig. Jag kan sitta eller ligga och vrålstirra på magen hur länge som helst för att se hur magen rör sig, och då händer ingenting! Men så fort jag tittar upp, om så bara för en sekund - Bombom! Detta händer hur ofta som helst. Hur kan den veta???

Häromdan låg Anders brevid mig med handen på magen där den sparkat stunden innan. Och då så klart sparkar den på andra sidan. Han flyttar handen och då sparkas det självklart någon helt annan stans osv. Retsticka!

Men igår hände något roligt. Jag har börjat känna var bebisen ligger. Så jag bad Anders lägga handen precis där, där det är "hårdare" på magen. Det var lugnt en stund, men helt plötsligt, när han Anders slappnat av - pang! En karatekick mitt i handen! Andersen blev så paff att han drog undan handen snabbt som tusan och hämtade sig inte på en lång stund. :) Hihi! Vårt älskade underverk!